Prinsessan Lena

det har gått ett par dagar nu
och det finns stunder som jag skrattar och ler
som i tisdags eftermiddag med min älskling
som stundvis igårkväll
men
oavsett om dygnet bär med sig bra stunder
så kommer sorgen fortfarande över mig som vågor
helt plötsligt sköljer allt över mig igen
hans lukt
hans ögon
känslan av hela honom
han
som nu inte längre finns

emellanåt tror jag inte ens på det
jag vill inte riktigt tro att det är sant
men så kommer alla bilderna över mig igen
hur han plötsligt bara faller ihop
och går från att vara hästen som varit mer som en familjemedlem
hästen som jag gjort allt med
alla dom där första stora sakerna
första gången jag red ut själv var med honom
tolv år gammal
han och jag
på fältet
en knall
sen föll han ihop
och hästen jag kände och älskade precis som resten av min familj
fanns inte mer
kvar på spolplattan var bara ett skal
av det han en gång var

jag vet faktiskt inte vad jag skulle gjort om inte mattias varit där
om inte han hållit om mig
att klamra mig fast vid honom
var det enda som fick mig att inte splittras i tusen bitar
precis som hjärtat som slår i min kropp
att han fanns där betyder så otroligt mycket för mig
att han var villig att göra det
för mig
även om det måste ha varit helt fruktansvärt för honom
I really do have the best boyfirend in the whole world

första natten ensam gick bättre än väntat
med jag ser fortfarande bilderna av Kulan när jag sluter ögonen
min fine gamle man
det enda som skänker mig tröst
är att jag vet att han inte har ont längre
för att se honom lida
att se hästen som förut sprang fram likt en tossing
helt plötsligt stappla fram i smärta
det rev i mig varje dag
så även om sorgen efter honom är helt galen
så har han det bättre nu
och jag är villig att ta den smärtsamma smällen
för han ska inte ta den

allting är så annorlunda nu
och ingenting kommer någonsin bli som förut
jag och mamma kommer aldrig rida tillsammans igen
jag kommer aldrig sitta på Kulans rygg igen
jag och mamma kommer aldrig mer stå och se på när våra hästar busar med varann
jag kommer aldrig mer få känna Kulans varma andedräkt mot mitt bröst när jag håller om honom
aldrig mer
kommer Kulans hesa gnäggning ljuda genom stallet när han hör att vi låser bilen utanför
det är så mycket som är annorlunda
så mycket som kommer förändras
och just nu
så vet jag inte riktigt om jag klarar av det
för sorgen river i mig så fort jag ser hans tomma box
just nu vill jag bara bort
jag vill någon annanstans
jag vill till göteborg
till ett nytt liv
och inte leva kvar här
i en blek kopia av det jag en gång hade i malmö