Prinsessan Lena

and I can't help but wonder
what is it
that you've done with me?

det är på något sätt
som att jag har hittat tillbaka till mig själv igen
som att jag ännu en gång
passar in i den jag är
efter flera år av utanförskap

jag kommer ihåg när jag träffade miguel första gången
jag var en människa i total kaos
allting föll isär
rann genom mina fingrar
och jag vågade aldrig släppa in honom helt i mitt liv
för jag var rädd
att de där sista spillrorna av mig själv
skulle försvinna
och det var rädsla
som gjorde att jag stötte bort min vän

sen träffade jag martin
och jag tror
att anledningen till att jag kom så nära honom
var att jag visste
att hur nära vi än kom
så skulle vi aldrig kunna komma så nära
så det skrämdes
för även om jag älskade honom
(och jag tror han älskade mig)
så var vi olika
på ett sätt
som gjorde att vi aldrig fullt ut förstod varandra
och då
som jag var då
var det tryggt att känna
att han inte skulle kunna komma in i mitt innersta
för på så sätt
skulle jag inte kunna förstöras igen

när jag var yngre
sådär 14-15
så trodde jag på den där eviga kärleken
när jag först träffade pär
jag var 16 då
så trodde jag också på den
sedan hände det för mycket
med kärleken
speciellt när christian kom och förstörde
och alla turer med pär genom åren
och det hände för mycket på latinskolan
alla hemska orden
alla gånger de spottade på mig
alla gånger jag kallades de värsta av saker
det bröt sönder mig
splittrade mig
och jag började tro på dem
tro på deras ord
tro
på att jag var
den de sa att jag var
och där
då
började jag förlora mig själv

i flera år nu
har jag varit en skugga av den jag en gång var
men inte nu längre

för första gången i ett förhållande
så känner jag att jag är värd någonting
jag känner
att jag verkligen betyder något
och den känslan
är helt obetalbar

vad mattias har gett mig
är tron på kärleken
tron på mig själv
tillbaka igen
han har på något sätt lett mig tillbaka till mig själv
till den person jag egentligen är
och den där skuggfiguren som varit jag
är borta nu

när han säger att han älskar mig
så tror jag på honom
jag ser det i hans ögon
på sättet de strålar
glittrar
när han ser på mig
jag hör det i hans stämma
när orden som kommer ur hans mun lindas i värme
jag känner det i hans beröring
som säger mig
att jag är det finaste han vet
jag tvivlar inte på honom
jag vet
att han är ärlig mot mig
och att jag vågar lita på honom
och utelämna mig själv så totalt
är något nytt för mig
och något så otroligt stort

det där om kärlek
har alltid varit en dröm för mig
något jag sett som hänt andra
men nu
är det verklighet även i mitt liv

vi fick en uppgift en gång i skolan
att skriva en dikt
som talade om
precis vad vi kände
just då
såhär skrev jag:

Ensam sitter jag med sorgen i hjärtat

känner alla sorgespår

känner den hemska smärtan

och depressionen som bara kommer och går

Jag kan sitta omgiven av andra

men ingen ser sorgen i hjärtat

den som ligger där och biter

just där där andras ord har smärtat

Jag undrar om alla andra har det såhär

om detta kanske är något för oss unga

om sorg, ångest och depression

är något som våra hjärtan ska betunga

Jag undrar om våra föräldrar hade samma sak

om de också vandrat i ovisshet var dag

om det också gråtit över inre sår

jag undrar om detta är den unge sökarens lag

jag sökte efter sanningen då
efter något större
något som på ett sätt gav livet mening
och jag har hittat det nu
för när jag fann dig
så fann jag mig själv
och det liv jag vill ha

den unge sökaren som en gång var jag
har hittat sin väg i livet
och den leder rakt fram
till honom
till min älskade mattias