emo-heart
jag känner igen känslan som börjar komma krypande
som intar varenda del av mig
den är välkänd
men inte välkommen
men vad jag än gör
så intar den mig mer och mer
och jag hatar att jag inte kan stoppa den
jag har känt det ett tag nu
igår sa mamma det också
och idag
så pratade vi lite om det
jag är helt enkelt ledsen
jag är så sinnessjukt jävla jätteledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen
verkligheten har hunnit ikapp mig nu
och den gör ont
så oerhört ont
det har börjat bli sådär igen
så som det alltid blir
att jag kan börja gråta helt utan anledning
tårarna bara kommer
och jag kan sitta och stirra rakt fram
apatiskt
hur länge som helst
och inte inse förrän efter ett tag
att jag suttit på samma ställe helt orörlig i ett par timmar
jag hatar det
hatar att det har kommit tillbaka
hatar
att verkligheten börjar tränga sig på
allt det som jag på något sätt försökt skjuta undan
fösa bort
har nu kommit ikapp mig
uppbrottet med martin i våras
alla turer fram och tillbaka med en certain someone i somras
gör inte bara ont i sig
utan påminner också om alla gamla sår
och att leva själv har varit rätt skönt
men jag saknar honom nu
jag saknar honom så oerhört mycket
hela det livet vi hade tillsammans
som nu helt plötsligt inte finns längre
det är så mycket jag saknar
och miguel gör också fortfarande så otroligt ont
jag hade alltid en känsla inuti mig
att en dag så kan vi träffas igen
umgås igen
och hela den sista tiden av mitt och martins förhållande
så tänkte jag mer och mer på min älskade gamla vän
saknade honom mer och mer
och hoppades
att vi kunde träffas igen
vara vänner igen
men det är klart nu
att han inte vill ha mig i sitt liv längre
och att förlora honom
att verkligen förlora honom
sliter mig i stycken
och bilden jag såg på facebook idag
nyår 2003
en helt annan tid
så mycket har hänt sen dess
men jag minns fortfarande känslan i mig just då
det nyåret
när just den bilden togs
will I ever feel that way again?
det känns som om någonting rasar inuti mig
och jag vet inte hur jag ska stoppa det
jag går sönder
ännu en gång
och försvinner ut i skuggan
jag kan inte vara bland folk
och jag kan inte vara ensam
jag är dömd
var jag än är
och sorgen äter mig inifrån
varenda del av mig
och svärtar ner allting runtomkring
hur ska jag ta mig upp härifrån?
jag vet inte
och jag undrar
om jag någonsin kommer att läka...
